Mariannas och Samulis reseberättelse 3.-5.9.2010

Den enda gången jag rest till Tallinn blev jag så förskräckt att jag förstörde resan redan under de första stegen. Ett par kvarter från hamnen stötte jag för första gången i livet på en tiggare – en gammal, tandlös gumma som jämrade sig och bad om pengar. En stund senare mötte jag en mager, slutkörd häst som drog en kärra fullastad med amerikanare, vilka förde mycket liv och uppträdde väldigt arrogant. Jag förstod genast att hästen hade någon form av lungsjukdom eftersom den andades häftigt med hjälp av magmusklerna. När någon nämner ordet Tallinn tänker jag genast på denna häst, som förhoppningsvis redan sluppit till grönare ängar.

Det var alltså inget lätt beslut att åka till Rumänien. Ännu för ett år sedan svarade jag bestämt NEJ. Men under ett år har det hunnit hända massor.

Vi påbörjade resan med Samuli på fredagsmorgonen klockan fyra. Stämningen var inte den bästa i och med att det regnade och blåste, spårvagnarna hade ännu inte börjat gå för dagen och på flygplatsen väntade oss en oanad trängsel. Ingen verkade veta vart vi skulle gå med våra stora hundburar och det hann bli riktigt tight innan de i sista sekund släppte förbi oss i kön. Vi var ändå vid gaten i god tid och nu kunde vi börja få ordentlig resfeber.

Förutom att detta var min första resa till Rumänien var det också min första flygresa med mellanlandning. Detta i sig var ett spänningsmoment eftersom mina öron inte gillar start och landning särskilt bra, så efter två sådana i rad oroade jag mig för hur mina trumhinnor skulle må. Men allt gick förvånansvärt bra.

I Bukarest hittade vi efter en stunds sökande vår chaufför, Marius, och resan mot Cernavoda kunde börja. Vi var tvungna att påminna varandra om hur för ett år sedan vår egna lilla Onni hade hittats just på denna flygplats, på parkeringen för hyrbilar, av Jenny och Sara och hur han sedan hittade sin väg till oss, och hur vi, på grund av Onni, nu befann oss i Rumänien.

Med lite gott humör och kroppsspråk förmedlade vi detta till Marius, som inte kan många ord engelska. Vi fick dock en undervisningstimme i rumänska med honom under vår bilresa.

Det tog en timme innan vi ens kommit ur Bukarest livliga trafik ut till motorvägen. Det mest shockerande var nog hästarna vilka delade plats med bilarna och lastbilarna på 80-vägarna! Marius gav god plats åt hästarna men detsamma kan man inte säga om alla bilister. Hästarna, trots att de var magra och drog på allt för tunga lass, verkade dock inte bry sig. Mycket konfliktfyllda känslor: härliga, härliga hästar och dumma, dumma människor!

På motorvägen fanns som tur var inga hästar, däremot en och annan död hund. Mina reaktioner höll sig på sådan lugn nivå att jag till och med överraskade mig själv. Längs med motorvägen brände man även mycket avfall. Så mycket annat sevärt fanns inte längs vägen; låglänta, jämna och intetsägande stäppmarker.

Cernavoda i sin tur överraskade oss med sin skönhet. Vi visste redan på förhand att staden är byggd i tre nivåer och geografin, Donaufloden, broarna och stenhusen gjorde staden till väldigt vacker. Marius verkade nöjd med vår förtjusning.


Cernavodas berömda bro, som vid sitt färdigställande år 1895 var Europas längsta, nästan 4100 meter. Bron designades av den rumänske arkitekten Anghel Saligny.

Vi åkte direkt till hägnet i Cernavoda. Vid första anblicken verkade hägnet mindre än vad vi föreställt oss, något vi var förberedda på. Adoptionsansvariga Lili väntade på oss utanför portarna och jag vet inte vad Jenny hade sagt till henne för hon hade förväntat sig ett pensionerat par och inte ett par unga studerande. Mottagandet var dock mycket varmt, både från hundarna och personalen, och i Lilis kontor fick vi även stifta bekantskap med administratören Andreea.


Så här ser hägnet ut. Hundarna har många fina, värmeisolerade hundkojor!

Skrattande hund i hägnet

Lilis och Andreeas kontor är litet, men när Onni bodde i hägnet spenderade han mycket tid just där och han hade en alldeles egen korg i rummet. Sådana här små gester från personalens sida mot djuren gjorde att vår respekt för dem växte ännu mer.

Vi planerade för vad vi skulle göra under dagarna och både Andreea och Lili var överens om att de inte ville att vi skulle se och uppleva alldeles för mycket under vår första resa. Sara hade bett oss fotografera inför kommande kampanjer och det gav oss chansen att besöka många ställen under denna korta resa. Några andra planer hade vi inte.

Vi pratade länge med Lili och hon är en så fantastiskt söt person! Störst intryck gjorde hon när hon, efter att vi pratat om Onni och andra hundar som kommit till Finland, berättade att de i hägnet ofta har sån stor stress på sig att de ofta glömmer bort vilka konsekvenser deras arbete har – dvs. hur de förändrar livet för de hundar de räddas. På samma sätt som de förändrar livet för de familjer som adopterar en hund.

På kvällen åt vi middag på en turkisk restaurang tillsammans med Andreea, hennes man Cristian samt Robert, en volontär för svenska Hundhjälpen och född i England. Robert skulle hämta hem fyra hundar till Sverige, varav en var hans egna Betsy, möjligtvis en helt renrasig Rottweilerflicka.

På lördagen kom Andreea och Cristian och hämtade upp oss klockan nio. Vi hade egentligen bestämt oss för att gå till hägnet eftersom det inte är så lång väg, men så råkade det ordna sig så att vi fick skjuts istället. Som tur var hade vi kvällen innan haft tid att gå runt i staden och fotografera lite innan det blev mörkt. Vi fotograferade hundarna på gatan samt stadens byggnadskultur, som kommer i tre skepnader: det förstörda, det pågående samt det gamla, lite slitna och vackra.


­

­


Gatans inneboende

I hägnet fotograferade vi samt stiftade bekantskap med några hundar ur adoptionsprogrammet. Samuli fotograferade och jag klappade dem – och ibland tvärtom.


­

­


­

­


­

­


De små inneboende vilka väntar på egna hem utomlands

Under lördagen hann vi även bekanta oss lite med djurskötarna i hägnet och inte minst därför var det väldigt trist att vi fick ta farväl för denna gång när vi lite senare begav oss mot lägenheten.

När vi gosade med hundarna kunde vi snabbt konstatera att om man med en lastbil körde hem alla till Finland skulle de alla få ett hem inom två veckor – de var så söta, så personliga, intelligenta och charmiga! De är individer! Deras olyckliga öde var att födas till Rumänien, ett land där bara få människor uppskattar deras unikhet.


Härliga Luciano verkar vara en korsning mellan en hund och en nallebjörn – verkligen en underbar herre!


Igancio och djurskötaren Dana. Ignacio kom till Finland 9.10.


Vackra, gasellliknande Corina!


Cernavodas klinik

Samtidigt diskuterade vi det faktum att man i Sverige och Finland inte heller verkar respektera dessa hundars bakgrund ordentligt. De har alla en historia som inte så lätt glöms bort och det är fel att förvänta sig att hunden ska kunna gå lös på tomten eller älska alla barnen i familjen från första stund. Det är naturligtvis fel att förvänta sig detta av något djur.

Andreea och Cristian visade oss staden samt den lilla förgöraren vid namn Donau. Där flöt den nu i allsköns ro, helt omedveten om den katastrof den orsakat bara två månader tidigare. Fallet från strandkanten till vattenlinjen var mycket stort och det är svårt att föreställa sig de naturens krafter vilka fått vattnet att stiga så högt!


­

­


Vid Donaus strand – ett gäng gatuhundar vilka lever vid en övergiven byggnad

Efter detta följde ett besök vid det nya hägnet i Cernavoda samt dess invånare, dvs. räddade hästar och åsnor. Vi åkte alltså upp på de kullar dit man även vill bygga hundhägnet. På vägen såg vi två överkörda hundar.

Väl framme väntade oss den härliga doften av hästar samt ett ostört lugn. I hundhägnet tidigare hade varje rörelse satt igång ett drev av hundskall och det var trångt med utrymme. Här å andra sidan var det grönt, öppet, tyst – och här fanns hästar! Vi hade i uppdrag att fotografera tomtmarken, hästarnas hagar samt vattenreservoaren inför kommande kampanjer.

Jag visste inte hur dessa tidigare hårt utsatta hästar skulle reagera på oss främlingar (på min ridskola får vi inte ens gå in i hagen utan lov) men här fördes vi raskt in i hagarna. Några av hästarna var lite skyggare, några mer sociala, men alla var de helt underbara och så lyckligt lottade. Hästarna var räddade från msierabla förhållanden, slutkörda, misshandlade. De hade räddats från en slaktresa till Italien eller ett plågsamt avslut på ett illegalt slakteri. De hade ärr över hela kroppen. Och där var de nu: ljuvliga, vackra varelser med glansig päls och hästskötaren Dorin matar dem med äpplen.


Hästarnas matplats

Hästarnas stall


­

­

Jag närmade mig en häst som tidigare blivit slagen i huvudet. Hur kan den låta en främmande människa komma så nära när någon gjort den så illa? Den sänkte huvudet och jag smekte den längs med halsen ända ner till manken, varefter jag fortsätter ner mot benen och känner alla ärr under mina fingrar, och tillbaka upp till huvudet. Jag kliar den mellan käkbenen där myggorna alltid biter. Hur har inte livet förändrats för denna häst, från natt till dag, från skugga till ljus.

Hästarna närmar sig Dorin och Tibi så självsäkert att de måste vara goda och snälla djurskötare – och det syns ju redan på beröringen och blicken de ger hästarna. Och fastän vi inte hade ett gemensamt språk förstod vi varandra mycket bra. Jag med mina gummiben framför alla dessa hästar.

Vi fortsatte till åsnehägnet som ligger precis bredvid. Det bor ca 50 åsnor i hägnet. Jag och Robert bokade säkert fem åsnor var – så underbara var de. De hade även mer tillit för oss än vad hästarna i genomsnitt hade, även om många av dem lämnade en bit bort för att bara inspektera oss lite.


­

­


Härligt, rumänskt åsneliv :)

Jag bara måste få berätta om Nick – en av de hundarna som bor i åsnehägnet. Han har likadan mustasch som vår Vorsteh, och han var alldeles underbar! Han var med överallt och ville hela tiden få uppmärksamhet. Om jag inte bodde i Helsingfors centrum skulle jag adoptera honom direkt – om inte Robert skulle hinna först vill säga. Men Nick verkade trivas i hägnet också.


Hjärtekrossaren Nick och en annan hund i åsnehägnet

Cristian och Tibi beundrar åsnorna

Bredvid åsnehägnet finns en vingård som inte tillhör Save the Dogs. Vi fick även bekanta oss med vingården samt en av vattencisternen som byggts precis bredvid den. Samuli fotograferade några hundar som bodde i närheten, varav en hade någon form av skabb – den hade tappat nästan all päls på svansen och bakbenen. Det kändes så jobbigt att se den klia sig hela tiden. Eller kanske inte så jobbigt ändå. I Rumänien är hundarnas verklighet långt ifrån de finländska hundarnas, och jag hade väl börjat förstå det vid det här laget…


Till det nya hägnet har man dragit vattenledningar och byggt två stora vattencisterner


Vår fotograf Samuli, för tillfället på andra sidan av kameran

Robert på väg till hägnet


Tibi med sin moped. Notera trädgårdsslangen vid pedalerna!

Hemlös på vingården


Hund med skabb

Blandat folk
­

Från vingårdens tomt kunde man se ner i en dalgång och på andra sidan ån fanns Cernavodas kärnkraftverk, som ju bidrog till att Sara kom till Cernavoda överhuvudtaget. Där fanns reaktorer byggda av italienare. Vi tittade på kärnkraftverket och kände ingen speciell förtjusning.

När det var dags för lunch började det regna. Som tur var hade vi hunnit fotografera allt som Sara bett oss om. Vi åt på en rumänsk restaurang inne i Cernavoda; jag åt en traditionell vegepizza och Samuli åt polenta tillsammans med de andra köttätarna. Till efterrätt provade jag på papanasi som Jenny alltid rekommenderar, och gott var det.


Andreea och hennes man Cristian tidigare under dagen

Cristian var på glatt humör

Vi hade hägnet i Medgidia kvar att besöka. Där hade jag ett föremål av speciellt intresse – min fadderhäst Liza! Så att jag med säkerhet skulle lära mig uppskatta Lizas och de andra Save the Dogs hästars öde blev jag tvungen att bevittna förfärliga syner under den 20 km långa färden från Cernavoda till Medgidia: haltande hästar vilka piskades fram när de drog stora, tunga lass med skrot och hela romska familjer. Jag hann inte kontrollera allt i farten men garanterat hade de obekväma, skavande selar och ståltråd i munnen.

Medgidiahägnet var rymligare än det i Cernavoda. Djurskötarna var stiliga i sina rosa arbetsdräkter och hela atmosfären var annorlunda. Den nya adoptionskontakten Claudia visade oss runt och introducerade alla hästarna. Jag blev genast vän med den vackra Pegasus.

Liza var den av hästarna som var skyggast, men jag tänkte inte ge upp så lätt. Till sist slapp jag ganska nära henne och kunde fotografera och t.o.m. klappa henne lite grann. Hon var då lugn och verkade inte alls ha något emot att bli klappad. Jag ville visa denna gamla dam att det faktiskt finns människor i världen vilka bara vill henne väl.

Ett fint skådespel var när alla hästarna skulle gå in till stallet från hagen – alla gick direkt till sin egen box. Pegasus och Liza är oskiljaktiga och hade således fått boxar bredvid varandra. Stallet var byggt i ett gammalt svinhus och hade således många defekter. Det är lågt, dragigt, mörkt och för kallt under vintern. Fastän dessa hästar har det hundra gånger bättre än andra i Rumänien så förtjänar även dessa ett bättre stall. Ett nytt stall för dem kommer att byggas hos de andra i anslutning till åsnehägnet. Hästarnas nuvarande hage kommer att tjäna som lekplats åt hundarna i Medgidia. Det är bråttom med insamlingen till det nya stallet eftersom vintern är på kommande. Läs mer om insamlingen här.


­

­

­

­

­

­

Raisa

En av hägnets nykomlingar som fött valpar på gatan. Hennes bakgrund är okänd.

Robert klappar hundar

Medgidias småhundar

Redan för andra gången under resan drömde jag mig bort till ett stort egnahemshus när jag träffade en svart hund som gick lös på tomten. Den hade hamnat under ett tåg och hade problem med ena framtassen. När det gäller en person som mig, vars enda problem med att ta en hund är att den lever så kort tid och är orolig för varje nysning som kommer ur den är det knappast aktuellt med en handikappad hund. Med denna hund förstod jag dock att livskvalitet faktiskt kan ersätta antalet år och vill man verkligen förändra en hunds liv kan man göra det genom att ge en sådan här liten vovve en chans.

Vi lämnade hägnet i Medgidia vid femtiden när personalen började avsluta sin arbetsdag. Veterinären Alina hoppade in i sin paketbil och hade de flesta arbetarna ilastade. Hon körde sedan hem dem, någonting som lät nästan sagolikt...

Vi var även i övrigt väldigt imponerade av Alina. Trots sin varma charm hade hon även auktoritet och karisma bland arbetarna. Man blir liksom tvingad att tycka om henne. Hon såg hur jag tittade med tefatsstora ögon på några darrande hundar i burarna och kom fram och berättade att de höll på att vakna efter nedsövningen och att de mådde bra. Hon kom även och berättade om hästarna och gav detaljer om deras små skavanker. Inte ens i Finland skulle man ha gett en ny chans till dessa hästar. STD gör verkligen något unikt!

Vi gjorde även en sväng in i den mobila kliniken med andra ord en husbil som byggts om till en veterinärklinik. Det var naturligtvis trångt men mycket prydligt. Jag och Samuli stod på varsin sida om det lilla operationsbordet och respekten för Alina bara växte. Det krävs både teknik och erfarenhet att operera i ett så litet utrymme. Och vilja!

När vi kom tillbaka till Cernavoda var det dags att ta farväl av Andreea och Cristian, vilka hade fungerat som våra värdar det senaste dygnet. Efter en stunds vila gick vi på en sista middag med Robert och vi delade ut våra matrester till hundarna på hemvägen. Fastän det var veckoslut kunde man känna sig trygg på gatorna – åtminstone i sällskap av två män.

Av någon orsak åt vi aldrig upp hela portionerna på restaurangen utan lämnade en del till våra hungrigare vänner. Flera dagar efter min hemkomst kom jag på mig själv att tänka på hur jag kunde ge bort halva min portion till hundarna. Men vi har ju inte gatuhundar i Finland... Tack och lov.

Avgång mot Bukarest skedde vid tvåtiden på natten. Ennen dess packade vi våra saker. Katten som bodde i volontärernas bostad hann bita mig sex gånger under denna tid – saldot för hela vistelsen måste ha varit det dubbla. Vi hann slumra till en timme eller så innan väckningen. 01.57 stod Marius redan parkerad och väntade på oss. Han visade oss hundarna i lastutrymmet och frågade oss om allt var okej. I bilen fanns Dorina, Luz och lilla Blenda, som jag hade bekantat mig med redan tidigare på dagen. Blendas lilla bur stod ovanpå Dorinas och där stod hon och tittade intensivt på mig och viftade glatt på svansen, precis som om hon förstått att hon nu är på väg till sitt alldeles egna hem.


I volontärernas bostad fanns denna livs levande prydnadskatt

Till denna katt hade jag ett "hat-kärlek" förhållande.

Vi hade inte Cernavoda långt bakom oss innan jag och Samuli somnade igen med huvudena mot varandra. Vi vaknade passligt när vi närmade oss Bukarest.

Vi kom till flygplatsen i god tid, ca 2,5 timmar innan Samulis flyg. Vi hamnade dock att vänta en stund på hundarna från Sibiu, Transsylvanien; Paolina och Mimi, vilka hade rest sedan klockan 23 på kvällen.

Vi var med två flygburar och en liten bärväska som modeller i ett skyltfönster. På den lilla flygplatsen stirrade alla på oss. Man kan säga att rumänerna tittade på oss som ”vad ska ni med dem till, de är ju inte ens rashundar” och utlänningarna verkade mest glada över att vi räddade någon hund till ett eget hem.

Mimi trippade in fint i sitt koppel men Paolina behövde lite hjälp eftersom hon var så rädd. När de togs ur burarna skakade Paolinas ben så att hon inte ville stiga på det.

Då burarna var genomlysta var allt klart för avfärd. När vi hade tagit farväl av Marius kom tårarna, sannolikt på grund av en kombination av för lite sömn och en sakta sänkning av adrenalinnivån. Jag grät och grät och det verkade finnas något slut på tårarna. Jag tänkte på Blenda, som kom med mig in i kabinen och på de fyra andra, vilka också väntade på ett helt nytt liv i Finland. Jag tänkte på alla de som jag lämnade bakom mig. Först då kom jag att reagera på alla de döda hundar, utsvultna hästar och sorgliga öden jag mött under min resa.

Samulis flyg startade först. Jag tog ut Blenda från bärkassen och tillsammans studerade vi all liv och rörelse på flygplatsen. Blenda charmade mig totalt med sin personlighet!

I Munchen väntade oss en otrevlig överraskning, då de tyska myndigheterna ville kontrollera allas pass i minst två minuter. Några blev försenade från sina flyg men det var tydligen inte deras problem. Jag fick också lite bråttom och för första gången i mitt liv hörde jag hur de efterlyste ”passenger Lammi” i högtalarna precis innan jag hann till gaten.

Samuli fick sig en ännu mer otrevlig överraskning. När han steg på planet frågade han om hundarna var lastade, vilket de var. Efter en stund ropade man dock hans namn och han fick gå och prata med kaptenen, som meddelade honom att hundarna hade avlägsnats från planet pga att burarna var smutsiga. Jag förstår ännu inte idag om man inte på en flygplats så stor som Frankfurt har upplevt tidigare att hundarna kan göra ifrån sig i buren pga den stress de utsetts för.

Tack och lov kom i varje fall Dorina och Luz till Finland som planerat och de behövde inte vänta längre.

I Helsingfors, som efter en tid i Rumänien verkade som en helt annan planet, väntade oss ett gäng lyckliga ägare och det var obeskrivligt härligt att se hur dessa tre hundar kunde börja sina nya liv där och då på Helsingfors-Vanda.


Blenda i Rumänien

Blenda i famnen på sin nya matte

­

­


På flygplatsen

Robert åkte till Rumänien för att hämta sin egna hund och hade bokat två till innan sin hemresa. Inte heller vi åkte hem från Rumänien tomhänta. 9.10 hämtade Pia och Jenny hem vår lilla söta Annie. Låt henne vara Onnis lilla Ilona (lycka) i många år framöver! Men om inte Blendas ägare hämtat den lilla tjejen på flygplatsen hade vi nog varit ägare till tre hundar nu...

Min resa till Rumänien var så olik den till Estland, eftersom jag visste jag kunde vänta mig hemska, tunga saker. Eftersom jag inte besökte andra platser än Cernavoda och Medgidia kändes det skönt att veta att dessa djur alltid skulle få hjälp av Save the Dogs om de behövde det. Utöver detta lärde jag mig också att man kan uppleva Rumänien även utan tragsik musik och filmeffekter. När ingenting är fejk eller editerat utan en verklighet - det riktiga livet människorna och djuren lever - måste man utstå det, för dessa människor och djur utstår det också.

Med nästan helt torra ögon.

Marianna (text) och Samuli (bilder) - 18.10.2010

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com