När man vill reda ut hur man bäst ska ta itu med gatuhundsproblemet i ett visst land eller område måste man först ta reda på hurdana hundar som finns på gatan och varifrån de kommer.
Varifrån kommer gatuhundarna?
I Rumänien finns ca två miljoner gatuhundar, av vilka en del är helt oberoende av människan och en del har en ägare men tillåts ströva fritt. Till kategorin ägda hundar hör även de så kallade samhällshundarna, på engelska ”community dogs”, det vill säga de som tas om hand av en grupp människor i t.ex. ett bostadsområde men inte har någon utnämnd ägare. Dessa samhällshundar är mycket vanliga i Rumänien. Undersökningar i t.ex. den rumänska staden Oradea visar att största delen av de rumänska gatuhundarna är ägda i någon form och endast en liten del är helt oberoende av människor.
Varifrån kommer då dessa gatuhundar i Rumänien? I princip talar man om två grupper: de som föds på gatan och de som överges av sin ägare (både vuxna hundar och valpar).
Tre alternativ: hålla hundar i hägn, avlivning eller sterilisering
För att få bukt med gatuhundsproblemet finns det tre metoder: att samla ihop hundarna i hundhägn, att avliva dem eller att arbeta med ett så kallat TNR-program (trap-neuter-return det vill säga fånga in-sterilisera-returnera).
Att hålla hundar i hägn
Att hålla två miljoner hundar i hägn skulle vara alltför komplicerat för att kunna fungera tillfredsställande. Pengar och resurser skulle inte räcka till. Man bör även komma ihåg att största delen av hundarna har ägare och man skulle inte kunna hålla ägda hundar instängda i kommunala hägn. Det skulle isåfall kräva mycket stora insatser med lagstiftning och övervakning för att säkerställa att ingen hundägare skulle låta sin hund ströva fritt.
Det finns även mycket problem relaterade till hundhägn. Till exempel måste man ta tillräcklig hänsyn till sjukdomsriskerna för att säkerställa välmåendet för hundarna. Hägnen skulle behöva ordentliga karantänutrymmen, klara rutiner samt regelbundna vaccineringar och deparasiteringar. Hundarna måste steriliseras för att de inte ska kunna föröka sig i hägnet samt för att förhindra aggression mellan hanhundar. Därtill måste man ta hänsyn till olika hundars kön, ålder och storlek för att de ska kunna leva i en säker och berikande miljö. Allt detta kräver enorma summor pengar. Att hålla hundar i hägn tar dessutom ingen hänsyn till gatuhundsproblemets orsak utan fokuserar endast på följderna.
I ett typiskt rumänskt hundhägn kan man med nöd och näppe säkerställa det allra mest elementära såsom mat och sterilisering, men många andra elementära aspekter ur välmåendesynpunkt saknas. Dessa är t.ex. berikning för hundarna eller t.ex. regelbundna avlusningar. Vid avsaknaden av den sistnämnda drabbas hundarna ständigt av olika hudsjukdomar som de sedan dras med tills de dör.
I värsta fall förvandlas hundhägnen till enorma koncentrationsläger fulla av sjuka hundar vilka ständigt slåss och förökar sig.
Å andra sidan är ett välskött hägn en utmärkt skyddsplats för hundarna, och en hund i ett sådant hägn lever troligtvis ett lyckligare liv än en på gatan. Speciellt i hägn där det finns en tillhörande veterinärklinik fungerar som en utmärkt stödpunkt i samhället, dit människor kan vända sig för råd och stöd.
Vi vet att hundarna i vår samarbetspartner Save the Dogs hägn mår bra och de har allt vad de behöver. T.ex. arbetar det veterinärer i hägnen varje dag och hundarna får avlusningsmedel månatligen, vilket är en avlägsen dröm i de flesta rumänska hundhägn.
I bästa fall kan ett hundhägn rädda en hund liv från t.ex. förgiftning eller svält samt förbättra dess livskvalitet, men det kan inte i sig bekämpa problemet med gatuhundar. Och inte ens i de bästa hundhägnen, såsom de som Save the Dogs upprätthåller, kan man erbjuda en hund ett fullgott liv. Därför anser vi internationella adoptioner (i och med att lokalbefolkningen inte adopterar hundar) vara ett absolut nödvändigt komplement till att hålla ett hundhägn.
Avlivning som alternativ
Varför fungerar det då inte att helt enkelt avliva gatuhundarna?
För det första finns det inget lätt, billigt och samtidigt humant sätt att massavliva hundar. Eftersom en stor del av de rumänska hundarna är ägda måste myndigheterna först samla in hundarna i hundhägn för några dagar så att ägaren har en rimlig chans att hämta tillbaka sin hund innan den avlivas. Denna process är alltså långsam och resurskrävande och hundarna på gatan skulle fortsätta föröka sig i samma takt som de fångas in.
Om man vill avliva hundarna på ett effektivt sätt återstår egentligen förgiftning, vilken är en barbarisk metod som dessutom blint dödar allt i dess väg: ägda hundar, hemlösa hundar samt andra djur. Även människor, speciellt barn, kan råka illa ut av giftet.
Även att skjuta hundarna är till synes en fungerande metod, i och med att den är billig och effektiv samt när det görs rätt orsakar en snabb och smärtfri död. Det är dock moöjligt att genomföra på gatan, vilket egentligen är det enda ställe det skulle vara effektivt. Alla människor skulle sväva i livsfara och förutom gatuhundar skulle även ägda hundar - fritt strövande eller på rymmen - stryka med. Dessutom vet vi av erfarenhet med bedövningspistoler hur svårt det är att alltid pricka rätt på de kvicka djuren och att skjuta hundarna på gatan skulle garanterat medföra massvis med skadeskjutningar. De överlevande Att avliva hundarna i kommunala hägn genom skjutning skulle vara en säkrare metod, men den skulle vara alltför långsam (precis som avlivning med spruta) och hundarna skulle fortsätta att föröka sig på gatan och lindringen skulle endast vara kortsiktig. Dessutom skulle skjutning i hägnet orsaka stor stress för djuren. Över huvud taget i Rumänien borde man sätta större fokus på att avliva djur med så litet lidande och stress som möjligt.
Utöver detta måste vi även ta hänsyn till vikten av att föregå med gott exempel. I ett land där man inte har en sällskapsdjurskultur och där man även har stora problem med mänskliga rättigheter bör man alltid försöka agera så ansvarsfullt som möjligt och fundera över vilka signaler man sänder ut till befolkningen. Det skulle onekligen vara paradoxalt att dels tala om ansvarsfullt djurägande och djurens rättigheter samtidigt som man utför grymma massavlivningar. I Rumänien finns redan mycket negativa känslor gentemot gatuhundarna och avlivningsprogram skulle lätt kunna eskalera i att även vanliga invånare tog saken i egna händer. Även detta har vi sett bevis för flera gånger i Rumänien tyvärr.
Fastän man kunde fånga in och avliva alla skulle området snart fyllas upp av nya hundar som vandrat in från närbelägna områden eftersom det fortfarande skulle finnas resurser i form av mat och vatten. Under en period skulle dessa hundar dessutom försöka sig mycket effektivt i och med att resurserna skulle finnas tillgängliga i samma mängd men för ett mindre antal hundar. Detta är ett tillstånd som absolut tillämpar sig i Rumänien, där man har ett enormt problem med avfallshanteringen.
I Rumänien har gatuhundar dessutom dödats i årtionden utan resultat. När Rumäniens nuvarande president Traian Basescu var borgmästare i Bukarest beordrade han massavlivning på gatuhundar mellan år 2000 och 2004. Hela 350 000 hundar lär ha avlivats, men stammen växte sig snabbt lika stor igen. Organisationerna i Bukarest uppskattar att det idag finns ca 200 000 hundar i staden och den är definitivt en av Europast mest gatuhundstätaste städer.
Att avliva hundarna är alltså inte en bestående lösning och dessutom inte praktiskt genomförbart på ett humant sätt i Rumänien.
Sterilisering och TNR
Vi lämnar alltså med det sistnämnda alternativet, sterilisering. Det är en metod som används mycket utbrett i hela världen för att bekämpa överpopulation av gatuhundar och –katter. Även i Rumänien pågår TNR-program, bl.a. i Cernavoda och Medgidia där Hemlösa hundars vänner arbetar men även i t.ex. Pitesti och Oradea.
Principen för TNR är att hundarna fångas in, steriliseras, vaccineras mot rabies, avmaskas och avlusas. De öronmärks för att de inte ska fångas in igen och sedan och släpps tillbaka på samma område som de infångats. Hundarna fortsätter alltså att leva i sina flockar och försvarar sitt revir och förhindrar därmed att andra, osteriliserade hundar kommer in på området. På detta sätt minskar flocken långsamt men säkert.
Man har beräknat att en fertil tik tillsammans med sina avkommor tillsammans producerar hela 67 000 valpar på sex år – hunden är alltså en effektiv förökare. Precis som med avlivningarna fångas hundarna in i mindre grupper och det tar tid innan resultatet av steriliseringen syns. Man måste sterilisera flera generationer hundar (medellivslängden för en gatuhund i Rumänien är dock bara 3-4 år). Det är också viktigt att prioritera tikar före hanar när man steriliserar, samt att prioritera samhällshundar framför rena gatuhundar eftersom de förstnämnda förökar sig mer effektivt på grund av att de får bättre mat och skydd.
TNR är i sig dock ingen definitiv lösning på gatuhundsproblemet i Rumänien. Landet är fullt av gatuhundar och steriliseringsprogram utförs endast på vissa platser. Eftersom dessa platser inte är öar är det ett mycket långsiktigt projekt. Utöver detta dumpar fortfarande människor sina valpar och hundar på gatan, och de i sin tur förökar sig. Detta problem måste tas itu med genom utbildning och informativt arbete samt genom sträng lagstiftning som förbjuder människor att överge sina djur. Förstå då, då människorna inte längre dumpar sina hundar, och det inte längre finns fertila hundar på gatan som kan föröka sig, kan man prata om att gatuhundsproblemet är löst. Det är dock ännu en lång väg dit i Rumänien.
TNR är ändå en bra metod att lätta det enorma lidande som finns i Rumänien. Genom TNR kan man minska gatuhundsantalet med upp till 90%, vilket även ger hundarna som lever på gatan en chans till ett bättre och friskare liv.
TNR har även tveklöst god inverkan även för människor. Dödligheten hos människor till följd av rabies faller snabbt till så gott som noll i områden där TNR implementeras (t.ex. i Indien) och i och med att hundarna avlusas minskar riskerna att utsättas för zoonossjukdomar betydligt. Steriliserade hundar är även lugnare och mindre aggressiva mot sin omgivning. Av denna orsak har även Världshälsoorganisationen WHO förordat TNR som den bästa metoden att bekämpa gatuhundsproblemet ända sedan 1990.
Källor (på engelska):
Humane Dog Population Management Guidance (ICAM Coalition)
How to solve Romania's street dog problem - effectively, humanely and for ever (Robert Smith)
Guidelines for Dog Population Management (WHO - WSPA)
A Template for Chance (Dogs Trust)
Sedan starten 2002 har Save the Dogs steriliserat över 15 000 hundar. Gatuhundsbeståndet i Cernavoda där projektet startade har minskat från 2000 till 500 hundar.
I praktiken fungerar steriliseringprogrammet så att först åker Save the Dogs' hundfångare runt och hämtar in osteriliserade hundar från olika områden, några i taget. De flesta hundar kan fångas med hjälp av godbitar som lockbete, men extremt skygga hundar bedövar man med så kallad bedövningspistol eller -blåsrör. Hunden somnar för en stund och förs till kliniken. Hundfångarna behandlar alltid hundarna med respekt och försöker alltid i första hand vinna hundarnas förtroende innan man försöker andra metoder för att fånga dem. Bland andra Marjo från vår förening har varit med och fångat in hundar.
På kliniken går man noggrant igenom hundens hälsostatus och de sövs ner innan sterilisering och öronmärkning. Efter ingreppet får hundarna antibiotika och smärtstillande och man följer hur såret läks. Save the Dogs' veterinärer är utbildade att genomföra steriliseringarna med ett så litet fysiskt ingrepp som möjligt för att påskynda läkningen. Hunden vaccineras mot rabies och får maskmedel och anti-parasitmedel. Om allting ser bra ut returneras hanhunden efter 1-2 dagar och tiken efter 3-4 dagar till samma område som den infångats. Stygnen är självsmältande och försvinner efter ett par veckor.
Om hunden har något problem t.ex. en infektion eller andra medicinska problem returnerar man den inte förrän den är helt frisk. Valpar och andra hundar vilka bedöms inte klara sig på gatan får stanna kvar i hägnet. Sådana hundar är t.ex. gamla eller skadade hundar eller sådana som varit så magra vid infångandet att de uppenbarligen inte klarar sig själva. Dessa hundar får stanna i hägnet och går igenom följande rutinåtgärder:
- kastrering (för tikar gäller då att såväl livmoder som äggstockar avlägsnas)
- öronmärkning
- avmaskning
- anti-parasitbehandling
- generell häsloundersökning
- rengöring av öron etc.
- vaccination mot:
1. Rabies
2. Valpsjuka
3. Parvo
4. Hepatit
5. Leptospiros
6. Parainfluensa
Valpar 3 månader och yngre isoleras 6 veckor innan de släpps in i hägnet. Äldre valpar isoleras 2-3 veckor, tills samtliga vaccinationer är gjorda.
Efter att behandlingen är klar (vanligtvis några dagar) förs hunden tillbaka till samma plats där den infångats. Valpar och andra hundar vilka bedöms inte kunna klara sig på gatan får stanna kvar i hägnet. Sådana hundar kan vara t.ex. gamla eller handikappade, eller så har de hittats i ett sådant magert skick att man förstår att de inte kan hitta mat själva.